Drömmen som påminde mig om att välja med hjärtat
Häromnatten drömde jag något som var både bisarrt, smått komiskt, och samtidigt läskigt träffande med tanke på vad jag upplevde i min vakna vardag.
Det var en sån där dröm som väcker något i en, när man väl bryter ner drömmens bakomliggande symbolik i händelseförloppet.
En dröm med zombies, blöjor och att följa sin egen väg
Jag befann mig i en värld där det fanns både vi “vanliga människor” och varelser som förvandlats till något som mest liknade zombies. Zombisarna var inte skräckfilmszombies, utan mer robotlika varelser. Som om de följde ett osynligt program, med tomma blickar, mekaniska rörelser och liksom en inre tomhet.
Och det mest absurda av allt, de bar blöjor. Med bajs i.
Ja, du läste rätt.
I drömmen sträckte zombierna ständigt fram sin hand för att hälsa på, eller ta i hand, med oss vanliga människor. Men jag visste att om jag gick in i det där handslaget, så var jag fast. Då var jag en av dem. Så istället fintade jag dem, rörde vid deras arm eller axel, en gest som inte på något sätt band mig till dem, men som ändå tillät mig att passera och visa dem respekt.
Plötsligt befann jag mig i ett parkeringshus. Där förföljde zombierna oss “vanliga människor”. Men där, mitt framför mig, föll en kvinna, en av zombierna, ihop. Jag höll hennes huvud i mina händer, och det var då något märkligt hände.
Hennes ansikte började förändras. Färger och mönster uppenbarade sig i hennes ansikte, som om något nytt bröt igenom. Vackra, rörliga ansiktsmålningar uppenbarade sig. Hon dog, eller kanske snarare transformerades, i mina armar. Och precis innan hon försvann ville hon bestämt avslöja något viktigt för mig:
“Kanalen till det onda ligger i blöjorna.”
Det låter galet. Jag vet.
Jag skrattade också först när jag vaknade och tänkte på min dröm. Men denna märkliga dröm stannade kvar. Och jag undrade så vad allt detta kunde ge för ledtrådar kopplat till min nuvarande situation i livet.
Vad en absurd dröm lärde mig om mod och frihet
Det visade sig att drömmen bar på viktiga budskap.
Zombierna påminde mig om hur lätt det är att hamna i autopilot, att leva enligt mönster vi kanske aldrig ifrågasatt. Mönster som vi själva byggt upp, utan att stanna upp och reflektera över om det är så vi faktiskt vill eller mår bra av att leva. Jobba trots att kroppen säger nej. Bortser från inre behov. Följa normen. Tjäna pengar. Gå emot vår cykliska natur och tro att lycka kommer som belöning efter hårt slit. Att inte hinna umgås med vår familj, våra barn, under vår gemensamma vakna tid, att inte riktigt vara närvarande med dem vi älskar, för att arbetet tar så mycket plats. För att vi har lärt oss att det “är så det ska vara”.
Men innerst inne vet vi ju att det är de där stunderna som spelar störst roll.
När det vi borde släppa hålls kvar
Och blöjorna?
Ja, bajs är ju verkligen en stark symbolik för “saker som inte längre tjänar dig”, “skit som vi behöver göra oss av med, som kanske tjänat ett syfte tidigare men inte längre gör det”.
Blöjorna hindrade helt enkelt oss från att göra oss av med “skiten”, rent ut sagt. Stoppade oss från att komma vidare och göra oss av med eller rensa ut gammalt.
De fångade istället upp det vi behövde släppa, och höll det kvar. De hindrade flödet och blev en behållare för allt det vi inte längre behöver och gjorde att vi istället gick och bar runt på “skiten” längre än vad vi kanske behövde.
I drömmen behövde jag välja. Ville jag ta zombies i hand, ingå ett avtal med dem, eller ville jag gå min egen väg?
Hur ser mitt drömliv ut?
Och kanske var det precis den frågan som drömmen ville påminna mig om:
Vad är drömlivet, för mig?
Jag vet att det handlar om att leva mer i linje med min själ, med min kropp, min familj, min inre rytm. Att våga lyssna på, och våga följa min inre väg, även om det innebär att jag inte följer vägen som är mest accepterat ansedd.
Att inte leva enligt ett “förprogrammerat mönster”, utan välja medvetet, modigt, sant och med större meningsfullhet.
Kanske kan drömmar ibland hjälpa oss att plocka fram det vi redan vet? Och kanske till och med inspirera oss till att sedan våga följa detta.
Hur ser ditt drömliv ut?
Så nu till dig min vän
– Vad håller du fast vid, eller bär med dig, som du kanske hade mått bättre av att släppa taget om?
– Hur ser ditt Drömliv ut?
Tack till dig, min modiga vän, som väljer att öppna upp för dina drömmar och dess budskap.
Och tack, kära dröm, för påminnelsen.